Barn med npf diagnos i skolan.

Godmorgon höll jag på att skriva, tills jag såg att klockan strax är 13 😂 Det är Onsdag och Chrille är pappaledig dessa dagar, vilket ger mig möjlighet att kunna arbeta med mitt företag. Har på morgonen nu suttit med ett utkast åt en kund, svarat mail och lite annat arbete och inte tänkt på att tiden sprungit iväg.

Igår var jag på möte i sonens skola. Generellt tycker jag om skolan. Ellah trivs jättebra men Kidh har haft det tuffare, speciellt sen hans bästa kompis slutat i klassen.

Kidh som har adhd har svårt att komma i tid, han glömmer ofta att ta med rätt skolmatrial in på lektionerna, han har svårt att komma igång med arbetet om han inte får stöttning och stöd på lektionerna osv och det jag kan tycka är jobbigt är att det är så enormt vanligt för barn med npf diganos att hela tiden få höra, speciellt i skolmiljön. Du måste bli bättre på att ta ansvar. Kan du sluta tappa bort saker hela tiden. Varför arbetar du inget?

Detta gör att jag får hem en son med knäckt självkänsla.

-Mamma, jag gör ju så gått jag kan och ändå är det inte nog. Jag kan och klarar uppenbarligen inte av någonting.

Kidhs svårigheter kring sin npf diagnos är framförallt allting kring koncentration. Här hemma fungerar jag som hans resurs dygnet runt. Det har blivit en del av min vardag, så det är så svårt att specifikt berätta, men allt från att påminna honom hela vägen på morgonen att man ska borsta tänderna, det är dags att hoppa ur duschen, dags att börja ta på sig osv, för annars fastnar han antingen vid tvn eller telefonen och så tänker han inte på att tiden går och trots att jag är hemma varje morgon, tack och lov, annars är jag orolig att han aldrig ens skulle komma iväg till skolan, så kommer han ändå sent många mornar.

Och detta, att förstå vilket stöd man kan behöva med en npf diganos känner jag att skolan inte riktigt förstår. Har påtagliga gånger önskat en resurs till Kidh, speciellt efter att dom provat olika stödinsatser kring honom, som jag upplever inte fungerat.

Jag vill att ni ska förstå att Kidh är en helt UNDERBAR kille. Snäll, omtänksam, otroligt populär i och utanför skolan, inte uppkäftig mot vuxna utan är väluppfostrad och kan bete sig. Anledningen att jag berättar detta är för att det finns så många föruppfattade meningar om barn med adhd, att dom skulle vara jobbiga skitungar, att alla fungerar likadant, att om några är grova i mun, så är alla det, osv osv, ni förstår min poäng.

Problematiken för Kidh i skolan ligger enbart på det jag berättade ovan, att han har svårt att starta igång skolarbetet, lyssna och ta in det som lärarna berättar ,för efter 30 sekunder har han ofrivilligt slutat lyssna och tänker istället på annat.

Här hade jag önskat bättre stöd från skolan, i form av en resurs som kan stötta upp kring det som Kidh behöver. Se till att han har med sig rätt matrial, kommer in på rasterna och i tid för lektioner, finns med och hjälper honom i skolarbetet. Kidh upplever han han kan gå en hel dag i skolan och inte fått något gjort alls. När han efter skoltid fått sitta en stund med sin coach har han fått mer gjort på 40 min än en hel skoldag och så ska det inte behöva vara, eller?

Det är som att många vuxna tror att det bara är att ryka upp sig. Börja ta ansvar, koncentrera sig bättre, vilja göra bättre ifrån sig osv, men inte säger man till någon som sitter i rullstol att resa på sig och försöka börja gå?

Nackdelen med just npf är att det oftast är dolda funktionsnedsättningar, så ingenting som man ser med blotta ögat.

Finns fortfarande så mycket okunskap kring barn med npf diganoser och tro mig, jag kan förstå en viss frustration, det är inte så att jag själv tappar de här hemma när man upplever att man får tjata på allt eller när han kommer hem och har tappat bort telefonladdaren för 10 gången på 6 månader.

Det är inte lätt, men jag tänker att vi kan underlätta och göra jobbet tillsammans och inte låta allt ansvar ligga på Kidhs axlar. Dom är redan tillräckligt tunga som de är och han ber ju oss vuxna om hjälp, hjälp han inte får.

På mötet lade rektorn och Kidhs underbara coach fram en plan på hur dom ska jobba och försöka stötta det sista som är kvar av terminen och jag hoppas innerligt att det fungerar, annars vet jag inte vad jag ska göra längre? Resursfrågan ignoreras mest och jag börjar mest känna mig utmattad och förtvivlad. Mina barn är såklart det allra viktigaste för mig och jag har förklarat för Kidh att skolan, speciellt i högstadiet kommer kännas tuff, men bara han har betyg att söka in på det gymnasie han själv önskar så kommer de kännas lättare och mycket roligare. Nu får vi se, 2 år kvar i högstadiet. Kan det bli en positiv förändring för honom och kommer han få rätt förutsättningar för att få sina betyg?

Tack för att du orkade lyssna på allt jag skrivit av mig, nu ska jag spela in ett sista jobb, sen hämta hem Matheus tidigt från skolan idag då solen lyser och temperaturen visar 17 grader ☀️

Tänk att jag har så stora barn. Om 2 år blir Ellah vuxen 🙈

KRAM